Vi tittar bara på

Vad är det med oss svenskar egentligen? Vi kan studsa upp oss, prata vitt och brett om hur handlingsföra och kapabla vi är, samlas i grupper och känna oss modiga. Men när vi väl står där själva och inför våra ögon sker ett riktigt brott, då blir vi handlingsförlamade och fega. Då tänker vi på oss själva samtidigt som vi till och med kan byta ut allt vad medlidande heter med förakt. ”Nej gud va gör hon? Står där och dricker sprit och skäller på sin unge…ja vissa människor alltså!”. Sedan vänder vi på klacken och går därifrån, hem till vårat och glömmer på en tiondels sekund vad vi precis bevittnat; ett utsatt barn som får lida, förmodligen dagligen. Det var en sådan händelse som inträffade på en spårvagnshållplats i Göteborg här om dagen. En bekant till mig berättar över msn hur hon bevittnade en full mamma med sitt två-åriga barn gå av spårvagnen. Barnet kommer ifrån sin mamma och mot henne kommer en annan spårvagn i full fart. Min vän såg detta och sprang allt hon kunde, greppade barnets arm och tog henne tillbaka till sin mamma. ”Du borde inte få ha barn!”, sa hon åt henne. ”Va? Påstår du att jag är en dålig morsa eller?”, var allt hon svarade. Alla andra på hållplatsen hade bara stått och GLOTT. Vad hade hänt om Veronica inte ingripit? Och detta är ju bara ett exempel. Det händer dagligen incidenter som detta över hela landet och flertalet svenskar är inget annat än åskådare. Jag förstår, vi är rädda för att dö, för att själva bli skadade. Då pratar jag händelser med grovt slagsmål och vapen inblandade men oftast är det ju händelser som detta med fulla mamman och barnet på hållplatsen, där det enda du behövt göra är att ta tag i ungen, ringa soc. och prata med mamman.

Ingriper vi oftare räddar vi betydligt fler liv än de som går förlorade. Det gäller i stor utsträckning även mobbing som är ett större problem än det borde vara. Alla vi omkringgående statister möjliggör detta, vi låter det ske och gå obemärkt. Varför är inte andra människors hälsa och lycka en självklarhet för oss alla? Varför vill vi inte alla väl? Vi människor är socialt anpassade men sympatiskt handikappade, rent generellt och när det kommer till kritan. Vi kan sitta hemma och läsa på nyheterna om Madeleine och känna vrede och sorg. ”Om jag bara kunde göra något”. Vi tittar på debatter och inslag om en ung tjej som under hela sin uppväxt tvingats leva med sin våldsamma och missbrukande pappa utan att socialen ingripit. Det gör oss förbannade och chefen för socialstyrelsen i länet får avgå. De tittade bara på medan det hände. Men alla oss andra då? Vi som inte har det som arbete har väl ändå skyldigheter och moral?

Är vi många som ingriper vid samma tillfälle är chanserna betydligt större för en lycklig utgång. Det skulle vi vara om vi alla hade samma värderingar gällande andra människors välbefinnande. Varför ska den ensamma själ som ingriper behöva känna sig utpekad? Det behöver ske en förändring i hela vårat tankesätt.

Bara något jag gick och tänkte på och blev irriterad över i dag.