Barnet:
Om barnet har anlag för mörkt hår är det nu pigmentcellerna i hårsäckarna börjar producera svart pigment. Bebisen kan rynka pannan.

Storlek: Cirka 100 g och 14 cm lång.

Mamman:
Mjölkkörtlarna utvecklas kontinuerligt från det att du blev gravid och du märker kanske redan nu att det kommer lite vätska från brösten. För att klara den ökade blodmängden och barnets behov av syre har kvinnans hjärta ökat sin kapacitet med 20 procent. ”Jag har inget att ta på mig” – är för första gången sant.

Egen kommentar:
Känner mig som en bulle. Man är mitt emellan att se allmänt mullig ut och att det verkligen syns att man är med barn. Jag är nervös över att det snart ska börja läcka mjölk ur brösten. Det är verkligen inget jag ser fram emot. Förra gången fick jag byta inlägg stup i kvarten och det var bara oerhört frustrerande. Man kände sig äcklig. Men det är sånt man får ta…ingen idè att gråta över spilld mjölk, ey? ;)

En video jag är otroligt glad att jag gjorde då näst intill alla mina gravidbilder försvann i en datorkrasch. Videon visar stillbilder blandat med rörliga bilder från tiden då jag väntade Josefine.

http://www.facebook.com/video/video.php?v=2531796398 (obs! måste vara medlem för att kunna se den)

Jag är nu i vecka 13. 87 av 280 dagar…Tiden går erhört sakta. Jag minns att jag kände samma sak då jag väntade Josefine. Helt plötsligt var man i vecka 30! ”Vart tog tiden vägen!?”, tänkte man då. Så det är ganska lönlöst att sitta och besväras över tiden.

Det jag längtar efter mest är den stora magen. Den syns redan nu men det är så mycket fett inblandat också så det ser väl mest bara idiotiskt ut. Jag längtar efter den stora hårda magen. Längtar efter ultraljudet den 25 juni. Längtar efter att få höra bebisens hjärtljud hos barnmorskan. Längtar efter att känna barnet sparka.

Ska försöka njuta så mycket jag kan av graviditeten. Den verkar gå smärtfritt även den här gången. Lite för tidigt att säga ännu kanske men om jag haft problem med illamående skulle jag nog redan haft det och det har jag inte. Sen kan det ju komma besvär som foglossning osv. Men den tid den sorg i sådana fall.

Är det något jag ska klaga på så är det hormonerna som lever loppan. Jag gråter lätt och humöret svänger likt en chimpans på LDS  i lianen. I går låg jag och tjöt och besvärades av precis allting. I dag förstår jag inte alls vad jag tjöt för men försöker hitta ett någorlunda vettigt argument. ”Du var dum i huvudet” låter så fel.

Det här skrev jag från början 8 maj – 2004. 10 dagar efter att Josefine fötts. I dag är man oerhört tacksam för att man tog sig tiden att skriva det, då tyvärr smådetaljer kan blekna en aning med tiden.

Jag var livrädd över att åka in till förlossningen bara för att sedan bli hemskickad igen så jag ville vänta in i det sista, tills jag inte stod ut mer, innan vi åkte in. Kl. 5 på morgonen orkade jag inte med värkarna längre och vi ringde efter en taxi.
En fiffig apparatur mätte sedan mina värkar då vi kommit in till förlossningen. Dom kom väldigt tätt och Jimmy var helt i extas, jag tyckte det var så roligt att se honom så engangerad. Han kunde se värken börja innan jag ens hunnit känna av den ordentligt så innan värken nådde sin ”topp” tog han tag i min hand och sade ”nu du älskling, nu kommer det en värk igen”. Jag hoppades på att det skulle göra jätteont och komma väldigt ofta så att barnmorskan inte skulle skicka hem mig igen. Hade jag fått besked om att det inte var någon idé att stanna kvar hade jag börjat grina. Jag var ju där nu, äntligen efter 13 dagars lång väntan, dom fick bara inte skicka hem mig igen. Då barnmorskan kom tillbaka, efter ca. 20 min. kollade hon hur apparaten mätt mina värkar och sedan kollade hon hur öppen jag var (vilket kändes väldigt obehagligt).
”3 cm” säger hon och jag skiner upp som en sol.  ”Oj så mycket”, säger jag. ”Då behöver jag ju inte åka hem igen!”.
”Hehe nej det behöver du verkligen inte, nu får du stanna kvar här”, säger barnmorskan med ett leénde tillbaka.
Jag blev tillfrågad om ackumpunktur (hur det nu stavas) och jag sa nej utan att blinka. ”Usch så otäckt med nålar”, sade jag. ”Men du känner det inte ens! Jag sätter en nål mitt på huvudet och det hjälper mot dina värkar men jag lovar att det inte känns ett dugg när jag sätter dit den”. Jag tittade på Jimmy och sade ”ja men då så”.

Jag fick nu duscha om jag ville det. Det fanns en särkild dusch som hade massagefunktioner bara någon meter från sängen där jag nyss legat och fått mina värkar mätta. En dusch skulle nog kännas skönt tänkte jag. Men massagen gav mig inget mera än ont i öronen, den lät något förskräckligt…så det fick bli duscha på gamla vanliga sättet. Det var skönt med värme men jag kände mig bara otålig. Inte ska jag väl sitta här och duscha nu, jag ska ju föda barn! var väl ungefär det jag tänkte *ler*. Så vi ”plingade” på barnmorskan som sedan tog oss vidare till förlossningssalen. Just då kände jag mig glad över att ha varit på studiebesök någon månad tidigare. Det kändes inte så främmande, här hade jag ju varit förut…fast nu var det på riktigt, nu sker det!

Nu var värkarna riktigt påtagliga och jag undrade hur ont en människa egentligen kunde ha innan hon eller han skulle avlida. ”Jag ser här i mina papper att du vill ha både syrgas och ryggbedövning”, säger barnmorskan. ”Men du kommer klara dig alldeles utmärkt med bara lustgas” säger hon. Jag blev förvånad och lite rädd men hon visade sig ha rätt. Där låg jag nu…efter att ha varit spiknykter i över 9 månader jag fick nu känna på världens tyngsta fylla. Jag började skratta som en galning och minns att jag lade ena handen för ansiktet och sade ”förlåt”. Barnmorskan och Jimmy bara kollade på mig
och log, detta var inte första gången barnmorskan bevittnat något sånt hända såg jag…men Jimmy däremot, hans humoristiska ansiktsutryck glömmer jag aldrig *s*. För en sekund försvann all världens värk och jag minns att mina tankar började hamna helt på villovägar…var jag ens medveten om att jag var på väg att föda barn? Nu i efterhand vet jag inte om jag var det just i det skedet.

Men jag fick inte njuta länge. ”Dags att sätta fötterna på jorden igen och göra det du kom hit för att göra”, sade en röst i mitt huvud. Nu kom värkarna så ofta så jag hann inte ens lägga ifrån mig masken…till slut slutade den fungera helt och hållet kändes det som. Barnmorskan som hade haft nattskiftet byttes ut mot en ny ”fräsch” barnmorska. Hon skulle nu kolla hur mycket mer jag öppnat mig. 7 cm…redan?? Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv,  jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv men ändå gick tiden så oerhört fort! Vad klockan var exakt då har jag ingen aning om men jag tror hon var runt åtta.

Nu var det dags att börja krysta. Jag vet inte hur mycket man ”tillåts” beskriva sin förlossning, exakt hur mycket detaljer man ”får” ha med men ni vet känslan av att bajsa efter att ha haft riktigt ont i magen under lång tid? Att äntligen få ut den stora lorten? Exakt så känns det i varje krystning…gjorde det i alla fall för mig. Så även om det gjorde hiskeligt ont fanns det även en viss tillfredsställelse i det hela. Jag tyckte att värkarna innan utdrivningsskedet var betydligt värre.

Jag vet att Jimmy kände sig oerhört hjälplös under förlossningen men han var alldeles underbar.  Jag var väldigt glad över att ha honom där. Han hämtade dricka och blöta handdukar att lägga på min panna hela tiden och han höll mig i handen då jag hade som ondast. Jag försökte att inte klämma så hårt och tyckte inte heller att jag gjorde det men efteråt sade Jimmy till mig att jag fick styrkan hos en stor byggnadsarbetare just under utdrivningsskedet. Va? Jag med mina pastaarmar…ja där ser man!

”Man kan se huvudet” ,säger Jimmy. ”Har det hår?”, är det enda jag får ur mig…har det hår???? Ja man blir visst lite småtokig när man sniffat lustgas ett par timmar. ”Jadå”, svarar barnmorskan precis som det vore världens vanligaste fråga. Jag hulkade jag ett par gånger, av ren lycka, och just där och då fick jag helt plötsligt oanade krafter. Jag minns att jag tänkte att jag hade hela makten hos mig själv…jag kan få ut mitt barn precis när jag vill nu, det handlar bara om hur mycket jag orkar krysta ju! ”Nej nu jäklar”, sade jag högt och i två långa krystar kom hon ut.

Den 28:e april 2004, kl. 08.46 föddes
hon, Josefine Johansen Söderberg.
Hon vägde 3755 g. och var hela
54 cm lång. Världens vackraste förstås.

Vi stannade bara på BB i ett dygn. Jag hade sagt innan att jag nog ville stanna 2-3 dygn men det visade sig  fungera lika bra att välja ”BB-vård i hemmet” för våran del. Det var så skönt att komma hem…inga mat-tider att passa och inte massa spring eller andras skrikande barn överallt. Men nu var vi här…familjen Johansen Söderberg. Tänka sig…

Kvällen därpå när vi alla låg i sängen tog jag tag i Jimmys hand och sade att jag var världens lyckligaste men även att jag var lite rädd…är inte detta för bra för att vara sant? ”Jag vill aldrig förlora er”, sade jag.

Det har nu gått över en vecka och även om allt är underbart är det också en väldig omställning för oss. Då syftar jag framför allt på sömnen. Ena natten sover hon som en sten och andra (som natten som var) inget alls. Man glömmer även bort att ge sig själv föda emellanåt. Det tar väl ett tag att komma i balans och vänja sig vid nya rutiner.

Med varma hälsningar
~mamma Lena~