Skrivet: Tis 15 nov 2005 00:34

Nu har han varit här.
Nu har han kommit och tagit dig ifrån oss.
I från mig.
Känns som om allt är en lek för honom.
För att se hur mycket sorg en människa tål att bära?
För att han tycker det är rätt åt oss?
För att det är hans jobb?
Jag vet inte.
Jag vet ingenting, någon gång.
Jo en sak vet jag, jag vet ditt namn…du är Döden.

Man följer bara med strömmen likt en död fisk.
En död, ledsen fisk…en fisk med minnen.

Allt jag är i dag är jag tack vare dig.
Du fanns där för mig då jag tog mina första steg.
Du fanns där då jag började prata.
Du matade mig, du klädde mig, du sjöng för mig.
Du gav mig trygghet mitt i kaoset.
Du var lugnet mitt i stormen.

Där du gick sken solen.
Du var magi.
Du skapade färg, du skapade skratt, du skapade glädjen.

Du kunde aldrig säga nej.
Jag hade allt en flicka kunde önska sig.
Jag var lycklig hos dig och far.
Inte för att jag fick så mycket saker…utan för att jag fick så mycket kärlek.
Så fort jag steg över tröskeln in till dig, in där du fanns, då log jag…och jag slutade aldrig le i din närhet.
Du gjorde så med folk, trollband oss alla.
Man kunde inte låta bli att inte älska mor.

Nu går du inte längre.
Och det finns ingen magi.
Det finns inga färger.
Det finns inget solsken.
Det blåser ute.
Det skulle bli storm i natt.

Kärleken jag har till dig kan inte kläs i ord.
Den vet bara du.
Du känner den hoppas jag.
Där du är.
Där du är finns mamma.
Jag hoppas verkligen det.
Du ska begravas bredvid mamma.
Du har ju saknat henne så.
Du behövde bara vänta i ett år.
Väntan på att få se er båda igen kommer att kännas som en evighet.
Men jag finns här, jag väntar…väntar och tänker.
Nu är det sådär igen, som när mamma dog.
Filmen spelas upp.
Evighetsfilmen med alla minnen.
Den slutar aldrig spela.
Det är vår film. Din och min mor.

För bara 9 månader sedan satt du här på balkongen med mig och pratade om allting.
Om livet, om döden, om kärleken…om vad vi skulle äta till middag.
Vi handlade.
Butiksägaren gillade dig.
Du var nog hans favoritkund.
”Den glada norskan”.
Sedan på kvällen åt vi din soppa.
Maten jag växt upp med som ingen annan kan göra så som du.
Jag saknar allt som var med dig.
Precis allt.

Du får inte se Josefine växa upp heller…
Josefine som du älskade så innerligt mycket.
Du gjorde allt för henne precis som du gjort för mig som barn.

Du kämpade mot cancern in i det sista.
Din syster och din man satt i kväll och höll dig i handen tills du somnade in.
Men snart kommer jag också…jag kommer för att ta farväl.
Jag ska sitta där, bredvid dig och mamma och svära att till den dagen kommer då våra vägar åter möts, ska jag älska er, minnas er, hedra er vareviga dag, minut för minut…sekund för sekund.

Mor. Jag älskar dig.
Hälsa mamma och vila nu…

Till minne av Sofryd ”Mor” Johansen.
1943-10-04 – 2005-11-14
62 år gammal.

Vart tog du vägen?
Du bara försvann.
När jag dig livet
ville dela, hela vägen fram.

Ett tomrum du lämnat
djupt inom mig.
Men jag vet att änglarna
tar väl hand om dig.

Du seglat mot frihet,
din smärta är borta.
Så synd bara att dina
år här blev alldeles för korta.

Jag minns väl den dagen jag
berättade för dig – att du ska
bli mormor…du blev alldeles
till dig.

Om två dagar skulle din önskan
bli sann – Josefine skulle ligga så
sött i din famn.

Det blev aldrig så men min tro
säger att
du kan se sitt barnbarn,
din dyraste skatt.

Den 25 juni jag fick se din kista.
Jag lät då mitt mitt namn
i din grav rista.

Vi log och vi lekte…det känns
som i går.
Men i stället för skratt
finns nu endast en tår.

En tår fylld av kärlek och
längtan till dig.
Mamma sov gott nu
och vänta på mig…

/Din dotter

Tillägnad min mamma Gunn Edel Jörgensen. Född 25 juni 1963. Död 16 juni 2004.